mycket, att stegen står där. För han, som bor här nere i djupet, kan nog försvara vad som är hans.»
»Om jag bara vore säker på den saken!» sade mannen. »Kanske att jag åtminstone borde flytta bort stegen.»
»Jag tycker inte, att vi skall röra något här vid graven», sade hustrun. »Det är bäst, att dödgrävarn i morgon finner graven precis sådan, som han lämnade den.»
De stodo och stirrade ner i det svarta hålet, obeslutsamma och rådlösa. De borde ju ha gått hem nu, men det var något hemligt, något, som ingen av dem vågade uttala, som höll dem kvar.
»Ja, nog kunde jag låta stegen stå», sade Bård till sist, »om jag bara vore viss om att generalen har makt att hålla tjuvarna borta.»
»Du kan ju gå ner i graven, så får du se vad makt han har», sade hustrun.
Det var, som om Bård endast hade väntat på de orden från hustrun. Han var i samma nu framme vid stegen och nere i gravhålet.
Men knappt stod han på stengolvet i gravkammaren, förrän han hörde ett knakande på stegen och märkte, att hustrun följde efter honom.
»Jaså, du kommer efter hit också», sade han.
»Jag tordes inte låta dig vara ensam här nere med den döde.»
»Å, jag tror just inte, att han är så farlig», sade mannen. »Jag känner inte någon kall hand, som vill krama livet ur mig.»
