Därpå hade det ena ordet gett det andra, och snart hade Karl-Artur anförtrott henne allt, som hade hänt honom, sedan de skildes. Han var så överströmmande lycklig och så uppfylld av förundran över Guds stora nåd emot honom, att han inte kunde tiga, utan måste berätta alltsammans för en medmänniska. Det var ju en ren lycka, att denna Thea Sundler, som redan förut genom sin mor var inne i alla familjens förhållanden, hade kommit i hans väg.
Men då fru Sundler alltså fick höra talas om den uppslagna förlovningen liksom om den nyingångna, så borde hon ju ha förstått, att detta skulle medföra olycka. Hon borde ha förstått, att Charlotte bara av trilskhet och retsamhet hade svarat ja på fästmannens frågor om hennes förkärlek för biskopsämbetet. Hon borde ha förstått, att det där förbundet med dalkullan ännu inte var så fast knutet, att det inte möjligen hade kunnat upplösas.
Men om man har suttit och önskat år efter år att på något vis komma i förbindelse med en förtjusande ung man och få bli hans vän och förtrogna, inte något annat för all del, kan man då ha styrka tillräckligt för att tala förstånd med honom, redan första gången han lägger sin själ blott och bar inför ens ögon? Kanske det var omöjligt att begära annat av Thea Sundler, än att hon skulle helt och hållet gå upp i beundran och sympati och finna, att den där vandringen fram till kyrkbyn var en riktig hjältebragd.
