överraskning, att Charlotte stod där för att ta emot honom alldeles som vanligt. Hans milda stämning övergick till en lätt förtrytelse. Han för sin del hade trott, att han var fri, att striden var utkämpad. Charlotte däremot tycktes inte ha uppfattat, att brytningen mellan dem var avgörande och oåterkallelig.
Han sade ett flyktigt godmorgon, eftersom han inte ville vara direkt ohövlig, men han låtsade inte se, att hon sträckte ut handen mot honom, utan gick rakt fram till matbordet och satte sig.
Han trodde, att detta skulle vara tillräckligt för att visa henne, att hon inte vidare borde besvära honom med sin närvaro, men Charlotte ville tydligen ingenting förstå, utan fortfor att hålla honom sällskap.
Fastän han tog sig i akt för att lyfta ögonen, så att hans blickar skulle möta hennes, hade han vid det enda ögonkast, han gett henne, hunnit märka, att hennes hy var ganska grådaskig och att ögonen voro omgivna av röda ringar. Hela utseendet bar vittne om att hon hade genomvakat sin natt i ångest och måhända i samvetskval.
Nå, än sedan! Inte han heller hade njutit någon sömn denna natt. Från tio till två hade han suttit i en skogsbacke och samspråkat med den brud, som Gud hade utsett åt honom. Den vanliga morgonskuren hade visserligen skilt dem åt och drivit hem honom till prostgården, men dessa timmar, då en ny kärleks lycka fyllde hans själ, dessa
