timmar hade varit för ljuvliga att sovas bort. I stället hade han satt sig till skrivbordet för att underrätta föräldrarna om det skedda och på detta sätt få genomleva de gångna stundernas salighet än en gång. Dock var han viss om att ingen av hans utseende skulle kunna märka, att han inte hade fått en blund i ögonen. Han hade aldrig känt sig mera frisk och levnadsglad.
Det generade honom, att Charlotte sysslade omkring honom, som om ingenting hade hänt. Hon flyttade gräddsnipan och skorpkorgen närmare honom, och hon gick bort till luckan i väggen mot skänkrummet och hämtade det varma kaffet.
Medan Charlotte hällde upp kaffe i hans kopp, frågade hon lugnt och obesvärat, alldeles som om hon skulle ha frågat efter något fullt vanligt och alldagligt:
»Nå, hur gick det för dig?»
Det var verkligen motbjudande att svara. Det låg ännu ett skimmer av helighet över denna sommarnatt, som han hade tillbragt i sällskap med den unga dalkullan. Tiden hade han använt, inte till ömhetsbetygelser, utan till att förklara för henne hur han ville ordna sitt liv efter Kristi föredöme. Hennes stillsamma lyssnande, hennes tvekande, milda svar, hennes blyga instämmande hade gett honom den visshet han behövde. Men hur skulle Charlotte förstå den frid, den salighet, som han därvid hade erfarit?
