Ett sådant förmynderskap den där Charlotte tog sig över honom! Och så oförstående hon visade sig! Hon skulle ha hört Thea Sundler förra kvällen.
Han skyndade att lägga ännu en rågskorpa i blöt i kaffekoppen. Det gällde att snart hinna äta sig mätt för att komma undan alla de beskärmelser, som nu skulle följa.
Men underligt nog hördes inga beskärmelser av. Charlotte endast svängde sig på stolen, så att han inte kunde se hennes ansikte. Ehuru hon satt alldeles tyst, var det något, som sade honom, att hon grät.
Han reste sig för att gå, fastän han ännu var långt ifrån halvmätt. Jaså, hon tog saken på det sättet. Det var verkligen omöjligt att fasthålla fru Sundlers hypotes, att det var Charlotte, som hade velat brytningen. Han måste tro på hennes häftiga sorg över den uppslagna förlovningen. Och som denna sorg vållade honom en smula samvetskval, ville han helst undgå att bevittna den.
»Nej, gå inte!» bad Charlotte utan att vända sig om. »Gå inte! Vi måste tala vidare om detta. Det är så förfärligt. Det kan inte få ske.»
»Det gör mig ont, att Charlotte tar saken så hårt. Men jag försäkrar Charlotte, att vi två var inte skapade för varandra.»
Hon for upp från stolen vid dessa ord. Där hade han henne mitt framför sig, stampande med foten i golvet och med huvudet stolt tillbakakastat.
