tillbaka, liksom ett barn, då det känner sig förläget.
»Jag vill inte vara en sådan där präst, som bara visar vägen för andra», fortfor Karl-Artur, »jag vill också gå den själv.»
Charlotte stod alltjämt tyst. En skär rodnad spred sig över kinderna, ett leende av en ovanlig mildhet svävade över läpparna. Slutligen sade hon något mycket överraskande.
»Tror du inte, att jag också kan både baka och skura?»
Skämtade hon, eller vad var meningen? Hon hade samma troskyldiga uppsyn som en ung konfirmand.
»Jag vill inte stå i vägen för dig, Karl-Artur. Du, du skall tjäna Kristus, och jag skall tjäna dig. Jag kom hit in i morse för att säga dig, att allt skulle få bli, som du ville. Jag kan göra allt för dig, bara du inte jagar bort mig.»
Han blev så förvånad, att han med ett par steg närmade sig henne, men därpå stannade han, liksom rädd att falla i någon snara.
»Min älskade», fortsatte hon med en röst, som knappast var hörbar, men som skälvde av ömhet, »du vet inte vad jag har gått igenom i natt. Jag måste visst vara så här nära att mista dig för att förstå hur stor min kärlek är.»
Han närmade sig henne ännu ett steg. Hans forskande blickar sökte läsa i hennes själ.
»Älskar du mig inte mera, Karl-Artur?» frågade
