hon och lyfte mot honom ett ansikte, som var dödsblekt av ängslan.
Han ämnade säga, att han hade slitit henne ur sitt hjärta. Men han kände med ens, att detta inte var sant. Hennes ord rörde honom. De tände på nytt en utdöende låga i hans själ.
»Bara du inte leker med mig?» sade han.
»Karl-Artur, nog ser du, att jag menar allvar.»
En återuppståndelse ägde rum i hans själ vid dessa ord. Liksom en eld, som tillföres nytt bränsle, uppflammade den gamla kärleken. Natten i skogsbacken, den nya kärestan sjönko tillbaka som i en dimma och förintades. Han glömde dem, som man glömmer en dröm.
»Jag har redan frågat Anna Svärd om hon vill bli min hustru», mumlade han osäkert.
»Ack, Karl-Artur, nog kunde du ställa detta till rätta, om du ville. Med henne har du endast varit förlovad en natt.»
Hon framställde detta förslag helt ängsligt och bedjande. Han drogs ovillkorligen allt närmare fram till henne. Den kärlek, som utstrålade från henne, var stark och oemotståndlig.
Helt plötsligt slog hon armarna om honom.
»Jag begär ingenting, ingenting. Jaga bara inte bort mig!»
Han besinnade sig ännu. Han kunde knappast fatta, att hon gav efter helt och fullständigt.
»Men du måste låta mig gå min väg.»
»Du skall bli en verklig, levande vägvisare,
