ville ha det så. Han har begripit, att det inte är rätt av en död man att behålla en sådan dyrgrip, och därför gav han den till oss godvilligt.»
Mannen till att storskratta.
»Jo, du är god, du», sade han. »Nej, inte kan du få mig att tro, att han lät oss ta den godvilligt, men han hade väl inte makt att hindra oss.»
»Vet du», sade hustrun, »att i natt har du varit bra duktig. Det är inte många, som skulle ha vågat sig ner i graven till generalen.»
»Jag känner det inte, som om jag skulle ha gjort något orätt», sade mannen. »Från en levande har jag aldrig tagit så mycket som en daler, men vad skulle det göra att ta ifrån en död det, som han inte behöver?»
De kände sig stolta och nöjda, där de gingo. De undrade på att ingen mer än de hade kommit på den här tanken. Bård sade, att han skulle fara till Norge och sälja ringen, så snart som det var någon möjlighet. De trodde, att de skulle få så mycket pengar för den, att de aldrig mer skulle behöva känna någon oro för den varan.
»Men», sade hustrun och tvärstannade, »vad är det jag ser? Börjar det redan på att dagas? Det ser så ljust ut i öster.»
»Nej, inte kan det redan vara solen, som kommer», sade bonden. »Det måtte vara eldsvåda. Det är, som om det skulle vara åt Olsbyhållet. Måtte det inte...»
Han avbröts av ett högt skrik från hustrun.
