Sockerskålen.
För fem år sedan, då Karl-Artur Ekenstedt för första gången hade kommit till Korskyrka, hade han varit en förfärligt sträng pietist. Han hade betraktat Charlotte Löwensköld som ett förtappat världens barn och knappast velat växla ett ord med henne.
Detta hade naturligtvis retat henne. Hon hade beslutat i sitt sinne, att han med första skulle få göra avbön för den missaktningen.
Snart hade hon märkt hur oerfaren han var i alla de praktiska ting, som en präst behöver ha reda på, och hon hade börjat hjälpa honom till rätta. Han var förlägen och avvisande till en början, men efter någon tid blev han mer tacksam och tog hennes hjälp i anspråk oftare, än hon egentligen önskade.
Han brukade göra långa promenader för att besöka fattiga gubbar och gummor, som bodde i små kojor långt borta i skogarna, och bad henne alltid, att hon skulle följa honom på sådana vandringar. Han försäkrade, att hon vida bättre än han förstod sig på att umgås med dessa gamla, att krya upp dem och trösta dem i deras små bekymmer.
