Under dessa turer på två man hand var det, som Charlotte hade kommit att älska Karl-Artur. Förut hade hon alltid drömt sig, att hon skulle bli gift med en ståtlig och tapper officer, men nu blev hon hopplöst intagen av den fine och försynte unge prästen, som inte ville slå ihjäl en fluga och som aldrig hade låtit en svordom gå över sina läppar.
Nå ja, en tid hade de ostört fått fortfara med sina promenader och samtal, men i början av juli hände det, att Jaquette Ekenstedt, Karl-Arturs syster, kom på besök. Det var ingenting märkvärdigt, att hon det gjorde. Prostinnan Forsius i Korskyrka var gammal god vän med överstinnan Ekenstedt, och det såg ju alldeles naturligt ut, att hon hade bjudit Karl-Arturs syster till prostgården för några veckor.
Jaquette Ekenstedt fick dela rum med Charlotte, och de två flickorna blevo ofantligt goda vänner. I synnerhet var det Jaquette, som till den grad älskade Charlotte, att man kunde tro, att hon hade kommit till Korskyrka mera för hennes skull än för broderns.
Och då Jaquette väl var hemrest, kom ett brev från överstinnan till prostinnan Forsius i Korskyrka, som Charlotte fick läsa. Det innehöll en bjudning till Charlotte att komma till Karlstad och hälsa på Jaquette. Överstinnan skrev, att Jaquette inte gjorde annat än talade om den unga, förtjusande flickan, som hon hade råkat i prostgården. Hon formligen längtade efter henne och hade
