märkt hur god hon var både mot det gamla prostfolket och mot alla andra åldringar, som han först hade kommit att fästa sig vid henne. Nej, om hon bara ville resa till Karlstad, så skulle allt gå bra.
Hur han nu hade talat och bett, så hade han till sist fått hennes löfte att anta bjudningen.
Det var en hel dagsresa in till Karlstad, och som det inte gick an, att Charlotte reste ensam, så hade prostinnan ställt om, att hon fick en plats i vagnen hos brukspatron Mobergers, som skulle fara in till staden på ett bröllop. Med otaliga visa råd och förmaningar hade hon därpå skickat av henne, och Charlotte hade ju lovat att vara förståndig.
Men detta, att sitta en hel dag i den täckta vagnen på det smala baklängessätet och stirra på herrskapet Mobergers, som sovo i var sitt hörn, var kanske inte den bästa förberedelse för Karlstadsvistelsen.
Fru Moberger tyckte, att det drog, och ville på inga villkor ha öppet på mer än en sida av vagnen och ibland inte ens det. Och ju varmare och kvalmigare det blev i resvagnen, dess bättre sov hon. Till en början hade Charlotte försökt att få i gång ett samtal med reskamraterna, men herrskapet Mobergers hade haft mycket att ställa med, de, innan de foro hemifrån, och nu ville de vila.
Charlottes små fötter hamrade och hamrade mot vagnsgolvet, utan att hon visste av det en gång. Men rätt som det var, vaknade fru Moberger och
8. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
