frågade om hon inte kunde vara så beskedlig och hålla sig stilla.
Vid gästgivargårdarna plockade Mobergers fram sin matsäck, åto själva och glömde visst inte bort att bjuda Charlotte. De voro mycket vänliga mot henne under hela resan, men i alla fall var det nog ett under, att de kommo fram till Karlstad med henne.
Ju längre hon satt och våndades i värmen, dess mer missmodig blev hon över hela resan. Hon företog den ju för Karl-Arturs skull, men rätt som det var, tyckte hon, att hela kärleken var borta, och hon kunde alls inte begripa varför hon skulle fara in till Karlstad och låta beskåda sig. Hon funderade många gånger på att öppna vagnsdörren, hoppa ur och springa tillbaka hem. Hon satt kvar, bara därför att hon var så matt och uppledsen, att hon inte orkade röra sig.
När hon kom fram till Ekenstedtska gården, var hon just inte i lynne att uppföra sig sansat och anständigt. Hon hade velat skrika eller dansa eller slå sönder något. Det skulle ha återställt henne till hälsa och gott humör. Jaquette Ekenstedt kom emot henne vänlig och glad, men så snart Charlotte såg henne, fick hon en förnimmelse av att hon själv var förfärligt illa klädd, simpelt och omodernt och, framför allt, att det var något på tok med hennes skor. De voro nya för resan, och sockenskomakarn hade gjort sitt allra bästa, men
