var brukligt där i huset, att ungdomen skulle tiga. Men under hela middagen satt hon och önskade sig långt därifrån. Hon låg på lur, kan man säga, efter något tillfälle att få visa Karl-Arturs föräldrar, att hon insåg, att hon alls inte passade att bli deras svärdotter. Hon förstod, att det inte var tillräckligt med värmländskan, hon måste gripa till något mer kraftigt och avgörande.
Efter en sådan resa och en sådan predikan och en sådan promenad och en sådan middag var det nödvändigt, att hon lät förstå, att nu ville hon inte vara med längre.
En av de präktiga, väluppfostrade tjänarinnorna, som passade upp vid bordet, bjöd kring en skål med hallon, och Charlotte lade för sig, hon som alla andra. Därpå sträckte hon ut handen efter en strösockerskål, som stod i närheten, och började sockra på bären.
Charlotte hade inte en aning om att hon tog mer socker, än som kunde vara behövligt, då Jaquette helt hastigt viskade henne i örat: »Ta inte så mycket socker! Det tycker inte mamma om.»
Charlotte visste ju, att många gamla ansågo, att det var ett syndigt överdåd att sockra på maten. Hemma i Korskyrka kunde hon knappast röra vid en strösockersked utan att få en förmaning av prosten, så att hon blev alls inte förvånad. Men på samma gång såg hon nu en utväg att få ge luft åt den där upproriska illviljan, som hade jäst
