att barn satte sig upp emot vad föräldrarna hade bestämt. Hon fick lov att göra sig så fin hon någonsin kunde och gå och sätta sig i den Löwensköldska bänken, för att grev Cronfelt och en vän till honom skulle kunna mönstra henne. Men vet kusin vad hon gjorde? Jo, när klockarn tog upp psalmen, så började hon sjunga med hög röst, men alldeles falskt. Och detta höll hon i med psalm efter psalm, till dess att gudstjänsten var slut. När hon sedan kom ut på kyrkbacken, då stod grev Cronfelt där och bugade sig för henne. ’Jag får be om nådig förlåtelse’, sade han. ’Jag förstår nu, att en fröken Löwensköld inte kan låta bese sig som en häst på en marknad.’ Därmed gick han för den gången, kusin, men han kom tillbaka och gjorde den unga flickans bekantskap i hennes hem på Hedeby, och de blev gifta, och lyckliga blev de väl också. Ja, kusin har kanske hört historien förr?»
»Å ja, men inte så väl berättad», sade domprosten och begrep ingenting.
Men den som begrep, det var Charlotte. Hon satt där fylld av en stor förväntan och bara slukade den berättande med ögonen. Överstinnan såg på henne, smålog litet, och så vände hon sig än en gång till domprosten.
»Som kusin ser, så sitter en ung flicka till bords med oss i dag. Och hon är hitkommen, för att jag och min man skulle få mönstra henne och se om hon duger till hustru åt Karl-Artur. Men den unga
