Brevet.
Charlotte Löwensköld satt uppe på sitt rum och skrev till sin svärmor eller, rättare sagt, till den, som hon ända till denna dagen hade betraktat som sin svärmor, till överstinnan Ekenstedt.
Hon skrev långt och fyllde sida efter sida. Hon skrev till den enda människa i världen, som alltid hade förstått henne, för att förklara vad hon nu ämnade göra.
För det första blev det en redogörelse för Schagerströms frieri och allt, som hade hänt sedan dess. Hon skildrade samtalet i trädgården och gjorde sig inte bättre, än hon var. Hon erkände, att hon hade blivit ond på Karl-Artur och retats med honom, men hon bedyrade, att det aldrig i världen hade fallit henne in att slå upp med honom.
Vidare skildrade hon morgonens samtal och Karl-Arturs märkvärdiga bekännelse, att han nu var förlovad med en dalkulla. Hon berättade hur hon hade sökt vinna honom åter, att hon hade varit nära att lyckas, men att allt hade gått förlorat genom ankomsten av den olycksaliga blombuketten.
Vidare skrev hon om den vansinniga biljett, som
