Karl-Artur hade skickat henne, meddelade det beslut, som hon av den anledningen hade fattat, och hoppades, att hennes svärmor skulle förstå henne, såsom hon hade förstått henne alltifrån den dagen, då de första gången hade råkats.
Hon hade intet annat val. Någon, hon visste ännu inte vem, men hon antog, att det var en av fruarna borta i kyrkbyn, hade anklagat henne för att vara falsk, bakslug och penninggirig. Detta kunde inte få ske opåtalt.
Och eftersom hon var en fattig flicka, som åt andras bröd, eftersom hon varken ägde far eller bror, som kunde ta sig an hennes sak, måste hon själv skaffa sig rättvisa.
Men hon var ju också väl i stånd till att reda ut den här affären. Hon var inte ett av de där vanliga beskedliga kvinnfolken, som endast förstå sig på att sköta kvast eller nål. Hon kunde både ladda en bössa och skjuta av den, och vid den senaste höstjakten var det hon, som hade fällt den största älgtjuren.
Mod fattades henne minst av allt. Det var hon, som en gång på marknaden hade gett en skojare ett slag på örat, därför att han hade misshandlat sin häst. Hon hade väntat, att han skulle dra kniven och sticka den i henne, men hon hade gett honom slaget i alla fall.
Överstinnan kom kanske ihåg hur hon en gång hade riskerat hela sin ställning genom att olovandes ta prostens älskade hästar ur stallet för att
