kunna köra i kapp med bonddrängarna en annandag jul. Det var nog inte mången, som skulle ha vågat sig på det äventyret.
Det var hon, som hade skaffat sig en dödlig fiende i den elake kapten Hammarberg, därför att hon hade nekat att sitta bredvid honom som hans dam vid ett middagsbord. Hon hade inte kunnat förmå sig att under en lång måltid sitta och språka med en man, som kort förut hade ruinerat en god vän på spel och tvungit honom till självmord. Men när hon hade vågat så mycket för en sak, som inte angick henne, så kunde hon väl inte tveka, när det gällde henne själv.
Hon hade den känslan, att den varelsen, som hade anklagat henne inför Karl-Artur, måste vara av ett så lågt sinnelag, att hon förpestade den luft, som hon inandades, hon måste sprida ofärd, varhelst hon färdades, att höra henne tala måtte vara som att stingas av ormgift. Man kunde inte göra människorna en större tjänst än genom att befria dem från ett dylikt vidunder.
Så snart som hon hade läst biljetten och begripit dess innehåll, hade hon vetat vad hon hade att göra. Hon hade genast velat gå upp på sitt rum och hämta bössan. Den var laddad. Hon hade endast behövt ta ner den från väggen och kasta den över axeln.
Ingen i prostgården skulle ha hindrat hennes vandring. Hon skulle ha lockat på sin hund och gett sig av neråt sjön, liksom ville hon se efter
