Nyss förut hade hon varnat honom för föräldrarnas vrede, och nu satt hon här och retade upp dem emot honom!
Hon satt och upphöjde sig själv på hans bekostnad. Hon hade varit ädelmodig och resonlig, men om honom hade hon talat, som om han skulle vara splitter galen.
Och detta hade hon ämnat sända till hans mor, hon, som älskade honom! Hon hade visst varit splitter galen, hon också.
Hade hon ämnat göra den älskade svärmodern så stor sorg? Hade hon inte kommit ihåg hennes överseende mot henne, Charlotte, vid deras första möte och alltsedan? Hade hon glömt all barmhärtighet?
Hon rev det långa brevet i två stycken, och hon satte sig att skriva ett nytt. Nu ville hon ta skulden på sig. Hon ville rentvå Karl-Artur.
Det var ju bara rätt, att hon så gjorde. Karl-Artur var bestämd att utföra en stor gärning i denna världen, hon skulle vara nöjd, om hon kunde hålla allt ont fjärran ifrån honom.
Han hade skilt sig ifrån henne, men hon hade honom ständigt lika kär, och hon ville skydda och hjälpa honom i dag som alltid.
Hon började brevet till överstinnan. »Måtte min nådiga svärmor inte tänka alltför illa om mig —
Men därmed kom hon av sig. Vad skulle hon säga? Ljuga hade hon just aldrig kunnat, och sanningen var inte lätt att mildra på.
