III.
Jag tänker på kung Karl den tolfte, och jag söker begripa hur man älskade och fruktade honom.
Ty jag vet, att det hände en gång under något av de sista åren av hans liv, att han kom in i Karlstads kyrka mittunder en gudstjänst.
Han hade kommit ridande till staden, ensam och oväntad, och som han visste, att det var gudstjänst, lämnade han hästen utanför kyrkporten och gick in stora vägen genom vapenhuset liksom envar annan.
Så snart som han hade kommit inom dörren, såg han emellertid, att prästen redan stod på predikstolen, och för att inte störa honom stannade han där han var. Han sökte sig inte en gång plats i en bänk, utan ställde sig med ryggen mot dörrposten och lyssnade.
Men fastän han hade kommit så oförmärkt, och fastän han höll sig stilla i dunklet under läktaren, så var det någon i den bortersta bänken, som kände igen honom. Det var kanske en gammal soldat, som hade mistat arm eller ben under fälttågen och blivit hemskickad före Poltava, som
