plats, möttes hon av ett strängt tillrop från prostinnan.
»Tänker du sätta dig till bords med de där fingrarna?»
Charlotte såg ner på sina händer, som verkligen voro förfärligt nerbläckade efter den ivriga skrivningen.
»Ack nej», sade hon skrattande. »Tant har alldeles rätt. Förlåt, förlåt!»
Hon skyndade ut och kom tillbaka med rena händer utan att visa minsta spår till misslynthet över tillrättavisningen, som till på köpet hade givits i fästmannens närvaro.
Prostinnan tittade på henne litet undrande. »Vad står det nu på?» tänkte den gamla frun. »Ena dagen fräser hon som en orm, andra dagen kuttrar hon som en duva. Ja, ungdomen nuförtiden kan då ingen bli klok på.»
Karl-Artur skyndade att frambära en ursäkt för sin försumlighet. Han hade velat göra en promenad, men därunder hade han känt sig trött och lagt sig till vila i eu skogsbacke. Han hade somnat, och vid uppvaknandet hade han till sin stora överraskning funnit, att han hade sovit ifrån både middag och kvällsvard.
Prostinnan blev glad över att den unge mannen hade haft vett att avge en förklaring.
»Karl-Artur behöver inte vara så försagd av sig», sade hon nådigt. »Nog hade vi kunnat plocka fram litet mat, fastän vi själva hade ätit.»
