till kyrkoherde i Korskyrka. Församlingen hade nämligen sedan åratal tillbaka skötts av präster med namnet Forsius. Den hade gått från far till son som ett fideikommiss, och eftersom botanikprofessorn Petrus Forsius hade varit den siste av namnet, hade man bett och trugat honom att åtaga sig själavården och lämna blommorna åt sitt öde.
Allt det där hade Charlotte vetat länge, men hon tyckte sig aldrig förr ha förstått vilket offer det måste ha varit för den gamle att överge sitt älsklingsstudium. Det hade visserligen blivit en mycket bra prost av honom. Han hade så många förträffliga prästmäns blod i sina ådror, att han skötte sitt ämbete som något självfallet och medfött. Men av många små tecken trodde sig Charlotte märka, att han ännu sörjde över att inte ha fått stanna på den rätta platsen, att inte ha fått göra sin rätta livsgärning.
Nu, sedan han hade fått en adjunkt, såg man den sjuttiofemårige gubben återta sina botaniska studier, vandra omkring för att insamla växter, klistra upp dem och ordna med sitt herbarium. Men han lät dock inte socknen alldeles gå vind för våg. Framför allt var han mycket noga med att hålla fred, att inte låta missämja insmyga sig och förbittra sinnena, utan genast borttaga orsaken till ofriden. Det var därför, som han hade tagit illa vid sig över det bryska svar, som hon i går hade gett Schagerström. Men i går hade Charlotte varit en annan. Då hade hon bara funnit den gamle rädd
