sade hon och vände på ögonen: ’När tant ser något silvermoln med guldkanter, så tänk på mig!’ Ja, det sade hon. Vad kunde hon mena med det?»
När prostinnan berättade detta, började det rycka kring munnen. Det var ju så oemotståndligt komiskt, att någon klok människa kunde få den idén att be henne, Regina Forsius, titta efter moln med guldkanter.
Hon gjorde sitt yttersta för att hålla skrattet tillbaka. Hon hade satt sig i sinnet att vara sträng och allvarlig under hela frukosten. Charlotte såg hur hon kämpade. Det var en hård strid, men rätt som det var, kom hela ansiktet i rörelse. Ögonen drogo ihop sig, näsborrarna spände ut sig, munnen drogs isär, och så kom äntligen skrattet. Hela ansiktet grimaserade, och kroppen gjorde de lustigaste rörelser.
Och nu måste alla skratta med, det var inte möjligt annat. Egentligen, tänkte Charlotte, behövde man bara se prostinnan Forsius skratta för att tycka om henne.
Man kunde inte längre märka, att hon var ful. Man måste känna sig tacksam mot den, som hade så mycken lustighet inombords.
II.
Strax efter frukosten, så snart som Karl-Artur hade lämnat matsalen, talade prostinnan om för Charlotte, att prosten hade beslutat avlägga visit
