i landskapet, syntes bättre här än ifrån prostgården, vilken, det kunde inte förnekas, låg litet flackt. Härifrån kunde man överse alla stränderna, som voro ganska omväxlande. På västra sidan, där de nu befunno sig, utbredde sig släta åkrar, och att här rådde en stor fruktbarhet, kunde man förstå av de många spridda byarna. Åt norr hade man prostgården, som även den omgavs av jämna och välskötta åkerfält, men borta i nordost vidtog en trakt, beväxt med lövskogar. En älv dundrade fram där med en skummande fors, och mellan träden skymtade svarta tak och höga skorstenar. Där nere lågo två ansenliga järnbruk, som ännu mera än åkrar och skogar bidrogo till traktens rikedom. Såg man åt söder åter, mötte man idel karghet. Där reste sig låga höjder med en tät skogbeklädnad. Samma anblick erbjöd också den östra stranden. Denna sidan av sjön skulle ha sett tung och enformig ut, om det inte en gång hade fallit en rik brukspatron in att resa en herrgård uppe på höjdsluttningen mitt i skogen. Den vita byggnaden, som stack upp ur granskogen, tog sig utomordentligt bra ut. Genom skickliga anordningar av parkträden hade en egendomlig synvilla åstadkommits. Man tyckte, att den såg ut som ett riktigt slott med murar och sidotorn. Detta ställe var pärlan i alltsammans. Man skulle inte för något pris ha velat sakna det på sin plats.
Charlotte, som levde i en annan värld, bestod varken sjön eller den vackra herrgården ett enda
