tyckte, att mannen med det uppkammade håret och kroknäsan måste vara kungen. Och i samma ögonblick, som han kände igen honom, reste han sig.
Grannarna i bänken torde väl ha undrat varför han så gjorde, och då viskade han åt dem, att kungen var i kyrkan. Och ovillkorligen reste man sig då hela bänken utefter, såsom man brukade göra, då Guds egna ord lästes upp från altare eller predikstol.
Därpå spred sig nyheten från bänk till bänk, och varje människa, ung och gammal, rik och fattig, den svage likaväl som den friske, allesammans reste de sig.
Detta var, som sagt, under något av de sista åren av kung Karls liv, då bekymmer och motgångar hade börjat, och det fanns kanske inte en människa i kyrkan, som inte hade berövats kära anförvanter eller hade mistat sin förmögenhet genom kungens förvållande. Om någon händelsevis inte hade något att jämra sig över för egen del, så behövde han ju bara tänka på hur landet låg utarmat, hur provinserna voro förlorade och hur hela riket var kringvärvt av fiender.
Men i alla fall, i alla fall. Man behövde bara höra en viskning om att den mannen, som man mången gång hade förbannat, stod där inne i Guds hus, för att man skulle resa sig.
Och stående förblev man. Det var ingen, som tänkte på att sätta sig ner. Det kunde man icke.
