tingshuset, sockenstugan, den stora, livliga gästgivargården, doktorsbostaden, domarens hus, som stod något tillbakadraget från gatan, ett par stora bondgårdar och apoteksbyggnaden, som låg i slutet av gatan och liksom stängde av den, allt detta vittnade inte endast om att Korskyrka var en rik trakt, utan visade därjämte, att man följde med sin tid, att man inte var dådlös och efterbliven.
Men då prostinnan och Charlotte nu i bästa sämja vandrade framåt gatan, tackade de sin Gud för att de inte voro nödsakade att bo här, där man hade grannar åt alla håll, där man inte kunde sticka näsan utom dörren, utan att alla människor visste om det och undrade vart man skulle gå. Så snart de voro hitkomna, längtade de efter prostgården, som låg för sig själv och där man var sin egen herre. De sade, att de inte skulle finna sig väl till mods, förrän de voro på hemväg igen och sågo de tjockstammiga prostgårdslindarna skymta på avstånd.
Äntligen trädde de inom dörrarna till apoteket. De tycktes ha kommit något sent. Då de gingo uppför den knarrande trätrappan till övervåningen, hörde de pratet över sina huvuden som surret från en bikupa.
»I dag är de riktigt i tagen», sade prostinnan. »Hör, vad de går på! Det måtte ha hänt något.»
Charlotte stannade mitt i trappan. Det hade inte ett ögonblick fallit henne in, att Schagerströms frieri, den uppslagna förlovningen och Karl-Arturs
