fattig karl på båten för att få bli fru på Stora Sjötorp. Och hela den fina planen skulle ha lyckats, hon skulle ha undsluppit allt tadel, om inte organistfrun hade gissat ut hennes onda avsikter.
Charlotte satt där helt stilla och lyssnade till sorlet. Inte ett ögonblick föll det henne in, att hon kunde resa sig upp och försvara sig. Extasen, vari hon hade befunnit sig hela dagen, hade nått sin höjdpunkt. Hon kände ingen smärta, hon vandrade på skyarna högt över allt jordiskt.
Hela detta giftiga surr skulle ju ha vänt sig mot Karl-Artur, om inte hon hade skyddat honom. Annars skulle det ha hörts från alla hörn: »Ett mer, syster lilla! Har syster hört? Unge Ekenstedt har brutit med sin fästmö. Ett mer, ett mer! Han har sprungit ut på vägen för att fria till den första han mötte. Ett mer, ett mer! Tycker syster, att en sådan man kan stanna som präst i Korskyrka? Ett mer, ett mer! Vad skall biskopen säga?»
Hon var glad, att det var henne, som det gick ut över.
Medan Charlotte satt ensam och fyllde sin själ med hänförelse över att hon skyddade Karl-Artur, kom en blek och mager liten fru fram till henne.
Det var hennes syster, Marie-Louise Löwensköld, som var gift med doktor Romelius. Hon hade sex barn och en supig man, hon var tio år äldre än Charlotte, och det hade aldrig rått någon vidare förtrolighet mellan dem.
Hon gjorde inga frågor, satte sig bara mittemot
