Charlotte och stickade på en barnstrumpa. Men hon hade en mycket bestämd min omkring munnen. Man såg, att hon visste vad hon gjorde, då hon tog platsen vid fönsterbordet.
Där sutto de båda systrarna. De urskilde beständigt detta samma: »Ett mer, syster lilla!»
Om en stund märkte de, att fru Sundler satt och viskade med prostinnan Forsius.
»Nu får tant Regina veta det», sade systern.
Charlotte reste sig halvvägs, men hon ångrade sig genast och blev sittande som förut.
»Hör, Marie-Louise», sade hon om en stund, »hur var det med den där Malvina Spaak? Var det inte någon slags spådom, någon förutsägelse?»
»Minsann tror jag inte, att du har rätt», sade systern, »men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, jag heller. Det var något olycksöde, som skulle drabba Löwensköldarna.»
»Kanske du kunde ta reda på hur det förhöll sig?» frågade Charlotte.
»Naturligtvis. Jag skall ha det uppskrivet någonstans. Men det angick i alla fall inte oss, utan bara Löwensköldarna från Hedeby.»
»Tack!» sade Charlotte, och åter föll tystnaden över dem.
Om en stund tycktes emellertid doktorinnan Romelius förlora tålamodet vid allt detta förtal, som surrade genom rummet. Hon böjde sig fram mot Charlotte.
»Jag förstår hur det är», viskade hon. »Du
10. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
