tiger för Karl-Arturs skull. Jag skulle nog kunna tala om för dem hur alltsammans hänger ihop.»
»Tyst för all del!» kom det i högsta förskräckelse från Charlotte. »Vad betyder det hur det går med mig? Karl-Artur har så stora gåvor.»
Systern förstod henne genast. Hon älskade sin man, fastän han alltsedan deras giftermål hade gjort henne olycklig med sitt superi. Hon väntade ännu på att han skulle upprätta sig och bli till ett under i läkarväg.
Då namnsdagskalaset äntligen var slut och damerna togo avsked, var det den tjocka organistfrun, som i förstugan passade på att hjälpa prostinnan med mantiljen och som knöt hattbanden åt henne.
Charlotte, som annars alltid förbehöll sig rätten att hjälpa sin gamla vän, stod och såg på litet blek, men utan att säga något. När de hade kommit ut på bygatan, var det återigen organistfrun, som skyndade fram och bjöd prostinnan armen. Charlotte fick nöja sig med att gå bredvid.
Fru Sundler prövade hennes tålamod mer än någon annan, men hon visste ju, att hon skulle bli av med henne, då de hade hunnit till hennes bostad i början av gatan.
Men då de väl hade kommit så långt, frågade fru Sundler om hon inte kunde få följa med ända fram till prostgården. Det gjorde henne så gott med litet rörelse efter det långa stillasittandet.
