Den lille prostgubben sträckte upp sig. Han blev stel och högtidlig.
»Vi skall gå hit in till mig», sade han. »Vi får lov att gå till botten med den här saken.»
Ögonblicket därefter, då de voro placerade, prosten vid skrivbordet, Schagerström i ett soffhörn längre inåt rummet och Karl-Artur i en gungstol nära dörren, vände sig prosten till sin adjunkt.
»Det är alldeles riktigt, min fina bror, att jag i går tillrådde min systerdotterdotter att antaga brukspatron Schagerströms anbud. Hon har väntat på dig i fem år. Jag har en gång i sommar frågat dig om du inte ville ta något steg för att möjliggöra er förening, och du har svarat nej. Du minns kanske, att jag då förklarade, att jag skulle göra allt, som i min förmåga stod, för att förmå Charlotte att bryta er förbindelse. Charlotte äger inte ett öre, och då jag faller ifrån, står hon alldeles utan huld och skydd. Du vet var du har mig, och jag gör mig intet samvete av att jag rådde henne, som jag gjorde. Men hon gick efter sitt eget huvud och sade nej, och därmed var saken avgjord och har inte vidare varit på tal mellan oss, ser du, min fina bror.»
Schagerström satt borta i sitt soffhörn och gav akt på unge Ekenstedt. Det var något i Karl-Arturs sätt, som misshagade honom. Han satt tillbakalutad och svängde gungstolen fram och åter, liksom ville han visa, att den gamle mannens ord inte voro värda någon vidare uppmärksamhet.
