Gång på gång sökte han avbryta honom, men prosten fortfor med sina förklaringar.
»Du skall få tala sedan, min fina bror, du skall få tala, så länge du vill, men nu är det min tur. När jag for till Stora Sjötorp i dag, visste jag inte, att er förlovning var uppslagen, och mitt ärende var inte att bjuda ut Charlotte till brukspatron Schagerström. Jag for dit, därför att jag ville ha fred i församlingen och därför att jag för min del tyckte, att brukspatron Schagerström kunde ha skäl att vara missnöjd med Charlottes sätt att svara honom. Men då jag kom till Stora Sjötorp, så befanns det, att brukspatron Schagerström var av annan mening än jag. Han tyckte, att jag hade gammaldags åsikter och att Charlotte hade svarat rätt. Han var så nöjd med alltsammans, att han bara tänkte på att göra er lycka och ville skaffa dig platsen som brukspastor vid Örtofta gruvor, där han har patronatsrätten. Det var för att tala med dig och henne om detta förslag, som han kom hitresande. Och härav kan du måhända förstå, att brukspatron Schagerström lika så litet som jag hade någon aning om att er förlovning var uppslagen. Och nu har du hört vad jag har att säga, och nu kan du få be oss om ursäkt för dina gemena anklagelser, min fina bror.»
»Det kan inte falla mig in att misstro min ärade farbrors ord», började Ekenstedt. Han reste sig med detsamma och intog ett slags oratorsställning med armarna i kors över bröstet och ryggen mot
