bokhyllan. »Med tanke på farbrors öppenhet och rättrådighet förstår jag nu, att Charlotte aldrig har kunnat tänka på att ta farbror till en förtrogen i sina skumma planer. Jag vill också ge min ärade farbror rätt däri, att jag inte är något passande parti för Charlotte, och om Charlotte hade, som min ärade farbror, öppet och ärligt tillstått detta, så skulle jag visserligen ha känt en djup smärta, men jag skulle dock ha förstått och förlåtit. Men Charlotte har valt en annan väg. Kanske rädd att förlora i anseende i den stora mängdens ögon, avvisar hon först brukspatron Schagerström med stolt oegennytta. Men naturligtvis är det inte hennes mening att därmed för alltid skrämma bort honom. I stället låter hon mig göra brytningen. Hon vet, att det finns en stor ömtålighet i min karaktär, och hon begagnar sig av detta. Hon fäller yttranden, som hon vet måste försätta mig i ursinne. Hon når också sitt mål. Jag bryter med henne, och nu anser hon sig ha spelet vunnet. På mig ämnar hon kasta all skuld. På mig ämnar hon välta min ärade farbrors liksom alla människors vrede. Jag bryter med henne, som nyss för min skull har tillbakavisat ett storartat anbud. Jag bryter med henne, som i fem års tid har väntat på mig. Vem kan undra på om hon efter ett sådant uppförande å min sida säger ja till brukspatron Schagerström? Vem kan klandra henne?»
Han slog ut med armarna med en stor gest.
