Man förstår, att hon trots göromålen höll ett öga på Charlotte, så att denna inte måtte företaga sig något otillbörligt. Men det behövdes knappast något övervakande. Redan på måndagen, innan Schagerström hade kommit resande till prostgården och ställt till med allt detta otrevliga, hade Charlotte tagit itu med att klippa sönder trasor till en mattväv. Hon och prostinnan hade varit uppe på vinden, plockat fram gamla klänningar, som inte voro bättre värda än att klippas sönder, och burit ner dem jämte en del andra odugliga klädespersedlar till skänkrummet, där man alltid brukade hålla till med sådant arbete, som skräpade och alltså inte kunde förrättas inne i de fina, dammfria rummen. Och hela tisdagseftermiddagen liksom hela onsdagen satt Charlotte där och klippte och klippte utan uppehåll. Hon gick inte utom dörren. Man skulle nästan vilja säga, att hon hade dömt sig själv till frivillig arrest.
»Hon kan gärna sitta där», tänkte prostinnan. »Hon förtjänar minsann inte bättre.»
Hon höll ett öga på mannen också. Han lämnade inte sitt grönsaksland och lät visst inte skicka efter Charlotte. »Forsius sätter ihop en predikan, som kommer att räcka ett par timmar», tänkte hon. »Visst har Charlotte burit sig illa åt, men nu börjar jag nästan tycka, att det blir synd om henne.»
Före middagen blev i alla fall ingenting åtgjort i ärendet. Sedan kom måltiden, middagsluren, eftermiddagskaffet och brädspelet i vanlig ordning.
