Prostinnan ville inte bråka mer om saken. Hon ångrade bara, att hon inte hade låtit mannen hållas dagen förut, då han ännu var ond och kunde ha talat rakt på sak.
Men på kvällen, då de lågo sida om sida i den stora bredsängen, försökte prosten göra en undskyllan för dröjsmålet.
»Det är sannerligen ingen lätt sak, detta, att hålla en straffpredikan för Charlotte», sade han. »Det är så mycket, som kommer en i tankarna.»
»Bry dig inte om det gamla!» tillrådde prostinnan. »Jag förstår, att du tänker på den tiden, då hon tog stalldrängen med sig och for ut och red om nätterna på dina hästar, därför att hon var rädd, att de skulle bli för feta. Men låt allt det där vara! Laga bara, att vi får reda på om det var hon, som lockade Karl-Artur att slå upp förlovningen! Det är därpå alltsammans hänger. Du skall veta, att folk redan har börjat undra på att vi vill behålla Charlotte kvar i vårt hus.»
Prosten smålog litet.
»Ja, det var en ren väntjänst, som Charlotte ville bevisa mig den gången, då hon red ut om nätterna. Alldeles på samma sätt, som då hon ville göra mig den glädjen att visa mig, att mina hästar kunde springa likaså bra som någon annans, och gav sig ut på kappkörning med dem.»
»Det är mycket, som vi har fått gå igenom med den flickan», suckade prostinnan. »Men allt det där är ju nu glömt och förlåtet.»
