»Visst, visst», medgav prosten, »men det är ett par andra saker, som jag inte kan komma ifrån. Minns du hur vi hade det för sju år sedan, då Charlotte hade mistat båda sina föräldrar, och vi blev tvungna att ta oss av henne? Gina, min hjärtevän, då såg du inte ut, som du gör nu. Man kunde tro, att du redan var åtti år. Du var så kraftlös, att du gick och släpade fötterna efter dig. Varje dag fruktade jag, att jag skulle mista dig.»
Prostinnan förstod genast vad han syftade på. Den dagen, då hon hade blivit sextiofem år, hade hon sagt till sig själv, att hon hade släpat tillräckligt länge i hushållet, och hade fördenskull skaffat sig en hushållsmamsell. Det var en förträfflig människa, som hon hade fått fatt i. Hon hade inte mer behövt handlägga några sysslor, ja, hushållsmamsellen fann det inte ens önskligt, att hon visade sig i sitt kök. Men samtidigt hade prostinnan tacklat av, hon hade känt sig trött och klen och besynnerligt modfälld och olycklig. Man hade verkligen trott, att hon skulle stryka med.
»Ja», sade hon, »det är sant, att jag var litet dålig, då Charlotte kom hit, och det fastän jag aldrig har haft sådana goddagar som då. Men Charlotte kunde inte komma överens med min hushållsmamsell. Hon gav henne en näsknäpp på själva Luciadagen mitt i värsta julbrådskan, mamsellen gav sig av, och jag, fattiga, sjuka människa, måste gå ut i brygghuset och luta fisken. Nej, det glömmer jag aldrig.»
