»Nej, det skall du inte heller göra», sade prosten skrattande. »Gina, min hjärtevän, du är en gammal arbetsträl. Du blev frisk, bara du återigen fick börja på att luta fisk och brygga julöl. Charlotte har alltid varit påflugen och besvärlig, jag säger inte annat, men med den där näsknäppen räddade hon ditt liv.»
»Nå, vad skall jag säga om dig då?» inföll gumman, som inte gärna ville höra talas om att hon skulle vara så förtjust i de besvärliga sysslorna, att hon inte kunde leva utan dem. »Hur var det med dig? Du låge väl också i din grav vid det här laget, om inte Charlotte hade ramlat ur kyrkbänken.»
Prosten förstod genast vad hon syftade på. Då Charlotte hade kommit till prostgården, hade han ännu själv uppehållit hela pastoralvården och därtill predikat varje söndag. Hustrun hade kältat om att han skulle ta sig en adjunkt. Hon hade förstått, att han alldeles slet ut sig, på samma gång som han aldrig kände sig riktigt nöjd, därför att han inte fann tid att syssla med sin kära vetenskap. Men han hade sagt, att han ville sköta sitt ämbete, så länge han hade en gnista liv i behåll. Charlotte kältade inte, men hon satte sig att sova en söndag mittunder predikan, ja, hon sov så, att hon trillade ur bänken och väckte uppståndelse i hela kyrkan. Naturligtvis hade gubben blivit förargad, men efter den betan hade han förstått, att han var för gammal att predika. Han hade skaffat
