De avklippta lockarna.
Rätt sent på torsdagskvällen kom överstinnan Ekenstedt åkande till prostgården i en stor resvagn. Hon lät vagnen hålla framför förstubron, men steg inte ur, utan sade till husjungfrun, som hade skyndat till för att hjälpa henne, att hon skulle be sin matmor bekväma sig ut på bron. Hon ville bara tala ett par ord med henne.
Prostinnan Forsius kom genast till synes, nigande och med ett leende, som räckte ända till öronen. Detta var då ett så stort nöje, en så glad överraskning. Ville inte den kära Beate stiga ur vagnen och vila ut efter den långa resan under detta låga tak?
Jo visst, överstinnan begärde inte bättre, men först måste hon veta om den förskräckliga människan ännu fanns kvar i huset.
Prostinnan såg mycket oförstående ut.
»Menar du den där dåliga köksan, som jag hade, då du sist var här? Hon har flyttat för längesedan. Nu skall du få riktig mat.»
Men överstinnan satt kvar under suffletten.
»Gör dig inte till, Gina! Du vet nog, att jag menar det där elaka stycket, som Karl-Artur har varit
