efter henne. Hon tycktes vara klok och mycket tillgiven Karl-Artur. Han hyste det största förtroende till hennes omdöme.
Prostinnan kunde knappt sitta stilla. Organistfrun, den lilla, obetydliga stackarn, och fru överstinnan Ekenstedt, en sådan framstående dam trots alla sina konstigheter! Hon tordes inte själv tala ett förnuftigt ord med sonen. Det skulle en annan göra, organistfrun!
»Ja, det där är ju finesser, som ingen brydde sig om, då jag var ung», sade hon.
»Thea Sundler skrev ett så utmärkt bra och lugnande brev efter brytningen», förklarade överstinnan.
Då ordet brev nämndes, for prostinnan upp och slog sig för pannan.
»Det var då för väl, att jag inte glömde bort den saken. Skulle du vilja tala om för mig vad Charlotte skrev till dig om den här ledsamma förändringen?»
»Du skall få läsa hela brevet», sade överstinnan. »Jag har det här i piraten.»
Hon räckte prostinnan ett sammanviket brev, och denna vecklade upp det. Det innehöll endast och allenast dessa ord: »Må min nådiga tant inte tänka alltför illa om mig.»
Prostinnan lämnade tillbaka brevet med en snopen min. »Ja, det där gör mig inte klokare, än jag var förut.»
