»På mig verkar det fullkomligt övertygande», sade överstinnan med stark betoning.
Det föll prostinnan in, att hennes gäst hela tiden hade talat med ovanligt hög röst. Det var olikt henne, men det kom sig kanske därav, att hon var upprörd och litet bragt ur sina vanliga gängor. Samtidigt kom hon också att tänka på att om Charlotte som vanligt satt och klippte på sina trasor där ute i skänkrummet, måste hon ha hört varje ord. Den där luckan i väggen, genom vilken maten sattes in, var allt annat än tät. Hon hade många gånger beklagat, att det minsta buller från skänkrummet hördes ut i salen.
»Vad säger Charlotte själv?» frågade överstinnan.
»Hon säger ingenting. Det var Forsius, som hade åtagit sig att hålla förhör med henne, men han påstår nu, att det inte behövs. Jag vet ingenting.»
»Så besynnerligt!» sade överstinnan. »Så besynnerligt!»
Nu passade prostinnan på att föreslå, att de skulle gå upp i övervåningen. Det var en sådan försummelse av henne, att hon inte hade tänkt på detta för längesedan. En så fin gäst skulle väl inte sitta i matsalen alldeles på vardagsvis.
Men överstinnan ville på inga villkor låta stänga in sig i rummen på övre botten, vilka onekligen voro mycket mindre trevliga än de, som voro i bruk varje dag. Hon föredrog att sitta kvar i matsalen och
