första frieriet. Det där var något, som hon fick lov att reda ut.
Emellertid sände hon husjungfrun att duka kaffebord i stora syrenbersån. Det skulle bjudas på elvakaffe i dag för det fina främmandets skull.
»Charlotte måtte ha skrivit ett långt brev», tänkte prostinnan. »Var har hon gjort av det? Har hon skickat av det? Eller har hon rivit sönder det?»
Hon sysslade med dessa funderingar under kaffedrickningen och höll sig mot sin vana tyst. Fru Sundler satt med vid kaffebordet, och hon däremot höll sig visst inte tyst, utan pratade immerfort. Prostinnan tyckte, att hon såg ut som den uppblåsta paddan i fabeln, så viktig och högfärdig hade hon blivit, därför att de fina människorna sökte hjälp hos henne. Förut hade gumman endast funnit henne löjlig, nu började hon tycka illa om henne. »Hon kråmar sig och är glad, då alla vi andra är bekymrade och olyckliga», tänkte hon. »Det är ingen bra människa.»
Men naturligtvis bjöd hon henne att dricka både en och två koppar, neg och krusade och trugade i henne sina bästa bakelser. Gästfrihetens lagar måste lydas, även om det är ens värsta fiende, som man ser under sitt tak.
Efter kaffet drog prostinnan sig åter tillbaka till köket. Överstinnan skulle resa vid tvåtiden, och dessförinnan ville hon bjuda henne på middag.
