vid frukosten. Hon såg ut som en, som hade fått nytt liv.
Prostinnan undrade om det var Thea Sundler, som hade åstadkommit förändringen. Och så var det ju också, fastän inte precis på det sätt, som hon antog.
Överstinnan hade suttit med Karl-Artur på bänken utanför flygeln, då fru Sundler kom utrusande från stora byggnaden, flyende som en duva, som har varit i hökens klor.
»Vad går det åt din vän Thea?» sade överstinnan. »Se, hon nästan springer, och hon håller handen för ena kinden! För all del, Karl-Artur, spring och genskjut henne vid grinden! Hon har kanske fått en bisvärm efter sig. Fråga om du inte kan hjälpa henne!»
Karl-Artur skyndade sig att uppfylla moderns önskan, och trots att fru Sundler i full förtvivlan vinkade åt honom, att han inte skulle närma sig, nådde han henne vid grinden.
Då han vände tillbaka till modern, hade han ett högst indignerat utseende.
»Det är Charlotte, som har varit framme igen. Hon är sannerligen alltför hänsynslös. Kan du tänka dig? Fru Sundler gick in till henne för att fråga hur hon mådde, och Charlotte passade på tillfället att klippa av henne flera av lockarna vid ena örat.»
»Vad säger du?» utropade överstinnan, medan
