Lyckans gunstling.
Rike Schagerström var alldeles viss om att han aldrig skulle ha blivit annat än en tölp och en lymmel, om han inte genom hela sin ungdom hade följts av en besynnerlig lycka.
Han, som var son till rika och framstående föräldrar, kunde ju ha fått växa upp i behaglig vällevnad. Han kunde ha fått sova var natt i en mjuk säng, kunde ha fått gå i fina kläder och ätit riklig och vällagad mat, han som syskonen. Men det skulle han inte ha tålt vid. Inte med de anlag, som han hade inombords. Det förstod han själv bättre än någon annan.
Men så hade han haft den stora lyckan att vara ful och otymplig. Föräldrarna och framför allt modern hade inte kunnat tåla honom. De kunde inte förstå varifrån de hade fått detta barnet med det stora huvudet, den korta halsen och den tjocka kroppen. De voro själva vackra och ståtliga människor, och alla deras andra barn voro sköna som änglar. Den där Gustav föreföll dem som en riktig bortbyting, och som en sådan blev han också behandlad.
Det hade nog inte varit så roligt att vara hatkyckling. Schagerström ville gärna medge, att det
