mången gång hade känts bittert, men så snart som han kommit till mogen ålder, hade han räknat allt det där som en stor välgärning. Om han hade fått höra var dag av modern, att hon älskade honom, och om han liksom bröderna hade haft fickorna fulla av pengar, då hade han gått förlorad. Med detta ville han visst inte säga, att inte syskonen hade blivit rara och präktiga människor. De hade kanske haft bättre karaktärer, de, ifrån början, så att de hade kunnat tåla vid lyckan. Men det skulle inte ha dugt för honom.
Att han hade haft så svårt för latinet, att han hade blivit kvarsittare i alla skolklasser, det räknade han naturligtvis som en stor nådebevisning av fru Fortuna, inte just medan det påstod kanske, men efteråt. Det var ju detta, som gav anledning till att fadern tog honom ur skolan och skickade honom till Värmland som brukselev.
Där hade hans goda lycka återigen varit påpasslig och lagat så, att han hade råkat i händerna på en hård och snål förvaltare, som kunde ge honom den uppfostran, han behövde, ännu bättre än de egna föräldrarna. Hos honom fick han visst inte sova på dunbolster. Det gick an, om han hade en tunn halmmadrass över sängbottnen. Hos honom fick han lära sig att äta vällingen, fastän den var vidbränd, och sillen, fastän den var härsken. Hos honom fick han lära sig att arbeta från morgon till kväll utan lön, men med den pålitliga vissheten, att han hade ett par käpprapp att
