vänta för den minsta försummelse. Allt detta var inte heller roligt, medan det påstod, men rike Schagerström visste, att han aldrig kunde vara nog tacksam mot ödet, som hade lärt honom att sova på halm och leva av fattigmanskost.
När han hade varit brukselev tillräckligt många år, blev han bruksbokhållare, och på samma gång förflyttades han till Kronbäcken borta i Filipstadstrakten, ett bruk, som ägdes av brukspatron Fröberg. Här fick han en hygglig husbonde, riklig och god mat vid herrskapsbordet och en liten penninglön, så att han kunde skaffa sig ordentliga kläder. Han hade på en gång fått det riktigt bra och behagligt. Det skulle kanske inte ha varit nyttigt för honom, men han hann aldrig att bli bortskämd, därför att hans gamla lycka var med honom här också.
Han hade inte varit en månad på Kronbäcken, förrän han blev kär i en ung flicka, som var myndling och fosterdotter till brukspatron Fröberg. Och detta var nätt opp det värsta, som han kunde ha råkat ut för, därför att den unga flickan inte bara var strålande vacker och talangfull och firad, utan hon var också arvinge till bruk och gruvor med ett värde av millioner. Det skulle ha varit förmätet av vilken bruksbokhållare som helst att höja sina blickar till henne, så mycket mer då för en, som var ful och tungrodd och en hatkyckling i hemmet, så att han aldrig fick någon hjälp, utan måste reda sig alldeles på egen hand.
