varken vänlig eller ovänlig mot honom. Som han inte dansade och aldrig gjorde något försök att närma sig henne, så hade hon just aldrig något tillfälle att tala vid honom. Men en sommarkväll hade man roat sig med dans uppe i stora salongen på Kronbäcken, och Schagerström hade som vanligt stått borta vid dörren och följt sin kära älskade med ögonen. Aldrig skulle han glömma hur bestört han hade blivit, då hon under ett uppehåll mellan danserna hade kommit bort till honom.
»Jag tycker, att herr Schagerström skall gå och lägga sig», hade hon sagt. »Klockan är tolv, och herr Schagerström skall ju i arbete igen klockan fyra. Vi andra, vi kan få sova till middag, om vi har lust.»
Han lomade ögonblickligen av ner till kontoret. Han kunde så väl förstå, att hon hade tröttnat på att se honom stå och hänga vid dörren. Hon hade talat vänligt och sett vänlig ut, men att tyda saken så, att hon skulle hysa någon välvilja för honom och tycka, att det var synd, att han skulle stå där och trötta ut sig onödigtvis, det kunde inte falla honom in.
En annan gång hade de varit ute på fiske, hon och ett par av de vanliga kurtisörerna, och han, Schagerström, hade suttit vid årorna. Det var en varm dag, och båten var ganska tung, men han hade i alla fall känt sig lycklig, därför att hon hade haft sin plats i aktern mitt framför honom,
