Han förmådde inte svara, en sådan smärta beredde det honom, att hon inte var nöjd med att ha skaffat honom bort från Kronbäcken, utan ville ha honom gift till på köpet. Han tyckte sig inte ha förtjänat detta. Han hade aldrig varit påträngande.
Men hon fortsatte med samma rättframhet.
»Det är det vackraste av alla mina bruk. Jag har alltid tänkt mig, att jag ville bo där, då jag gifter mig.»
Detta skulle ju ha varit tydligt nog för en annan, men Schagerström hade haft stränga uppfostrare, han, alltifrån barnaåren, och han vände sig mot dörren för att gå sin väg.
Hon var framme vid dörren före honom och lade handen på låset.
»Jag har gett många friare korgen i min dar», sade hon. »Det är kanske rättvist, att jag får korgen, då jag friar själv.»
Då grep han mycket hårt om hennes hand för att komma åt att öppna.
»Lek inte med mig!» sade han. »För mig är det allvar.»
»Det är det för mig också», sade hon och såg honom fast in i ögonen.
Och i det ögonblicket förstod Schagerström hur väl hans gamla lycka hade menat med honom. All ensamhet, all hårdhet, all saknad, som livet
