Arvet.
När Schagerström efter ett treårigt äktenskap hade mistat sin älskade hustru, befanns det, att hon efterlämnade ett testamente, av innehåll att allt, vad hon ägde, skulle tillfalla mannen, om hon doge barnlös före honom. Och när boutredningen var gjord och några legat till ålderstigna tjänare och avlägsna släktingar voro utbetalda, så tillträdde Schagerström det väldiga arvet.
På alla de Schagerströmska egendomarna och bruken drog man en suck av lättnad, då denna sak var ordnad. Man tyckte om, att förmögenheten skulle förbli samlad på en hand, och att det var en duktig brukskarl, som skulle få ledningen av de många verken, ansågs som en nådig Försynens skickelse.
Men kort tid efter att Schagerström hade mottagit arvet, började bruksförvaltare, inspektorer, arrendatorer, skogvaktare, alla med ett ord, som hade något att göra med skötseln av hans egendomar, misstänka, att det inte skulle bli någon glädje med det nya regementet. Schagerström fortfor att bo kvar i Stockholm, och det var illa nog, men det hade ju ändå gått för sig, om han hade svarat på deras brev. Detta underlät han
