»Å, ja», sade den gamle mannen, »men det gick fortare, än jag trodde.»
»Det skulle väl ha varit jag, som hade hämtat prosten», sade Ingilbert, »men jag har varit ute på en fisketur ända sedan i går kväll. Jag visste inte, förrän jag kom hem nu nyss, att far hade fått brand i foten och att prosten var efterskickad.»
»Märta har varit så god som en karl», sade prosten. »Allt har gått bra. Men hur står det nu till med Bård?»
»Han är nog ganska dålig, men han är redig. Han blev glad, då jag sa honom, att prosten syntes i skogsbrynet.»
Prosten gick nu in till Bård, och syskonen satte sig på ett par breda hällar utanför stugan och väntade. De kände sig högtidligt stämda och talade om fadern, som nu skulle dö. De sade, att han alltid hade varit god emot dem. Men han hade aldrig varit lycklig sedan den dagen, då Mellomstuga brann, så att det var väl bäst, att han fick gå bort ur livet.
Rätt som det var, kom systern att säga, att fadern måtte ha haft något, som tyngde på hans samvete.
»Han!» sade brodern. »Vad skulle han ha att bära på? Jag har aldrig sett, att han har lyftat sin hand varken mot djur eller människa.»
»Men det var ändå någonting, som han skulle tala om för prosten och bara för honom.»
»Sa han det?» frågade Ingilbert. »Sa han, att
