första året av deras äktenskap hade han och hustrun vistats i utlandet och detta på förmyndarns inrådan. Av de brev, som de hade skrivit till honom, förstod han, att de inte hade förnött tiden med att springa på gallerier eller för att bese gamla minnesmärken. Nej, dessa två förståndiga människor hade studerat bergverk i Tyskland, fabriker i England, boskapsskötsel i Holland. De hade varit outtröttliga. Schagerström hade ibland beklagat sig. »Vi fara förbi de härligaste platser», hade han skrivit, »utan att ge oss tid att bese dem. Vi tänka endast på att samla in nyttiga kunskaper. Det är Disa, som är den pådrivande kraften. Jag, min stackare, skulle endast vilja leva för vår kärlek.»
De sista åren hade de varit bosatta i Stockholm. Där hade de köpt sig ett stort hus, inrättat sig på det präktigaste, utövat en obegränsad gästfrihet. Det var återigen på förmyndarns inrådan. Schagerström var nu en matador. Han skulle komma att umgås med de högsta i landet, och han måste skaffa sig världsvana, göra bekantskap med inflytelserika människor, förvärva de styrandes förtroende.
Man kan förstå, att patronen på Kronbäcken, fastän han numera inte hade något att göra med Schagerströms affärer, ändå skulle ta illa vid sig. Han ville nödvändigt komma till tals med Schagerström, höra vad som fattades honom, förmå honom att ta itu med sitt arbete.
