En vacker dag kallade han till sig en av sina bruksbokhållare, en ung man, som hade kommit till Kronbäcken ungefär samtidigt med Schagerström och hade varit hans synnerligen gode vän och kamrat.
»Hör nu, beskedliga Nyman», sade han, »det måtte vara något på tok med Schagerström. Beskedliga Nyman skall genast fara till Stockholm och hämta hit honom. Det går an att ta min resvagn. Om beskedliga Nyman kommer tillbaka utan honom, blir han uppsagd.»
Bruksbokhållar Nyman stod där alldeles perplex. Den plats han innehade på Kronbäcken ville han inte mista för något pris i världen. Han var egentligen en duktig karl, men ganska lat, och det hade lyckats honom att göra sig oumbärlig för fruntimmerna på Kronbäcken till den grad, att han nästan hade sluppit ifrån kontorsarbetet. Han skulle spela whist med gamla frun, läsa högt för de unga mamsellerna, rita mönster åt dem, följa dem på deras ridturer och vara deras trogne och lydige kavaljer. Beskedliga Nyman skulle vara med överallt, då det var fråga om någon förströelse. Han var också alldeles nöjd med sin värld och ville inte veta av någon förändring.
Bruksbokhållar Nyman for alltså till Stockholm för att rädda både sig själv och Schagerström. Han reste genom natt och dag, kom fram en morgon vid åttatiden, tog in på ett värdshus, beställde genast hästar för återfärden, åt en bit
