Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/355

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
ARVET

är det tal om något köp. Allt skall skänkas bort till fromma stiftelser, till Frimurarbarnhuset och änkekassor och annat slikt. Men farväl nu! Det är jag, som skall sätta upp donationsbreven, sedan herrarna där inne har blivit ense om villkoren.»

Bruksbokhållarn sväljde och sväljde, som en fisk, som har blivit uppkastad på landbacken. Om han komme hem med sådana nyheter, skulle gubben Fröberg bli så förargad, att han, Nyman, inte skulle få stanna en dag till på den behagliga platsen. Vad skulle han hitta på? Vad skulle han göra?

Just som kunglig sektern höll på att försvinna genom den öppnade dörren, skyndade herr Nyman fram och grep honom i rockärmen.

»Kan inte kunglig sektern säga Schagerström, att jag måste tala med honom? Säg, att det är viktigt! Säg, att Gammalhyttan har brunnit!»

»Jo visst, naturligtvis. En sådan olycka!»

Ett par ögonblick därefter stod på dörrtröskeln en liten gråblek man, till ytterlighet avmagrad och med rödsprängda ögon.

»Vad är det du vill?» vände han sig till bruksbokhållar Nyman kort och strävt, liksom en, som inte tycker om att bli störd.

Bruksbokhållarn stod där återigen och sväljde och kunde inte få ord för sig. Jaså, detta var Schagerström. Någon ståtlig eller vacker man hade han aldrig varit, men han hade haft något obeskrivligt gott med sig, då han hade gått omkring